måndag 15 augusti 2016

Vad är egentligen frihet?


Först och främst vill jag tacka för kommentarer och mail jag fått efter publicering av inlägget Vad händer här då? I inlägget redogör jag bland annat för familjen VtF:s förändrade frihetsplan som i korthet innebär att vi från och med januari 2018 siktar på att vara lediga 4-5 månader per år och jobba resten. 3-4 månader på raken i annat land (initialt Thailand) och på det någon dryg månad i Sverige.


Bloggkollegan Onkel Tom är en trogen läsare av bloggen och brukar på ett konstruktivt sätt ifrågasätta, så även denna gång. Han skrev till och med ett inlägg på temat och som jag verkligen rekommenderar alla att läsa. Det heter Har vi tur när vi trivs på jobbet eller hindrar det oss att nå dit vi vill? Som vanligt har den gode OT skrivit ihop en text som verkligen får en att tänka efter både en och två gånger. Lagom provocerande och lite random petande på ett flertal ömma punkter, men det är ju liksom därför jag alltid uppskattar hans inlägg =) 

Det här ämnet tycker jag är väldigt intressant. Vad är egentligen din största drivkraft för att bli fri? Hur definierar du överhuvudtaget frihet? Vad innebär det för dig och har du modet att ta steget fullt ut? Jag hävdar att många (men säkert inte alla) helt enkelt söker frihet för att de inte trivs med sin nuvarande situation. Arbetet är många gånger den största boven i dramat och som triggar förändringsviljan, försök inte lura i mig något annat. Onkel Tom skriver att "det är för äventyret vi ska söka friheten" och nog har han en poäng. Jag förstår dock inte varför inte ett kul och utvecklande arbete kan få plats i kalkylen? Ett kul arbete kan väl vara en del av äventyret? Det viktiga är att hitta en balans mellan fritid och arbete och givetvis ha förmånen att ha ett arbete som ger betydligt mer energi än vad det tar. För mig handlar inte frihet om att inte jobba utan snarare om att själv bestämma om jag vill jobba, med vad och hur mycket.

I min text nedan, som alltså är mitt svar på OT:s inlägg (något modifierat), försöker jag motivera varför vi har valt att ändra vår plan. Är det kanske ett försvarstal efter det att OT har lyckats trycka lite väl hårt på någon öm punkt? Troligen till viss del, men jag försöker i alla fall att intala mig själv att så inte är fallet. För mig kan definitivt ett arbete jag trivs med få plats som en del av livsäventyret. Nu till mitt svar på OT:s inlägg.

För mig innebär frihet att jag har möjligheten att göra det jag själv vill. Fri blir man aldrig om man tvingas gå till ett arbete för att få tak över huvudet och mat på bordet. Extra besvärande blir det naturligtvis om arbetet dessutom tar mer energi än vad det ger vilket tyvärr är en verklighet för väldigt många människor.

Vårt mål är att bli fria, helt enkelt att äga vår egen tid. Vi vill kunna välja om vi ska jobba eller inte, hur mycket och med vad. Det är vi som ska sitta förarsätet, ingen annan. Som situationen ser ut för oss just nu ger faktiskt jobbet mer än vad det kostar även om vi båda upplever att vi har för lite ledig tid. Semesterveckorna räcker inte till. Därför vill vi göra en förändring i rimlig närtid som passar situationen = ledigt c:a 4 månader per år och jobba resten känns rätt just nu.

Hos min förra arbetsgivare vantrivdes jag inte, men däremot var jobbet på sin höjd ok med en negativ touch. Status "knappt ok" är uppenbarligen inte tillräckligt bra för då kommer jobbet att sno mer energi än vad det ger. Så var det för mig och det var också det främsta skälet till att jag till varje pris ville kliva ur helt och hållet. Min frus situation var liknande. Situationen påverkade mig betydligt mer än vad jag trodde har det visat sig.

Hos våra "nya" arbetsgivare (sedan c:a 2 år tillbaka) är situationen helt annorlunda. Som läget är nu vill vi faktiskt, handen på hjärtat, fortsätta att arbeta då det ger oss massor såväl avseende energi, personlig utveckling som socialt. Hade jag 100 miljoner på bankkontot tror jag faktiskt att jag hade tagit samma beslut. Tro det eller ej, men just nu är det faktiskt kul att gå till jobbet. 


Vem vet, kanske håller den här känslan i sig i 2 år, kanske 5 år? Vi vet inte, men eftersom vi siktar på att bli fria (enligt vår definition) så är det vi som bestämmer. Vaknar jag en dag och känner att jobbet suger och äter upp mig inifrån, ja då slutar jag helt enkelt och gör något annat. Återigen, det är jag bestämmer över min egen tid och ingen annan. Som jag ser på saken finns det ärligt talat inget som hindrar mig att nå dit jag vill. Med hjälp av pengamaskinen blir jag dessutom inte beroende av någon annan utan kan fullt ut bestämma hur jag vill disponera min tid. Dessutom ger den mig större möjligheter att ta risk utan att min familj drabbas.

Du har absolut en poäng i att det nog många gånger är svårare att "släppa taget" om du har ett välbetalt arbete idag och har rotat dig. Det är lätt att bli orolig för vad du förlorar helt enkelt. Du har också en poäng i att större förändringar kräver massor och är svåra att realisera. Citatet från Socrates är verkligen träffsäkert. Jag vill inte säga att jag är helt oberörd av dessa saker, men samtidigt är det inte faktorer som varit med i beräkningen vid vårt beslut att förändra planen (det är i alla fall vad jag vill tro). Det är helt enkelt så att vi faktiskt inte känner oss färdiga på våra arbeten. Inget varar dock för evigt så om några år kanske det ser annorlunda ut eller så gör det inte det. Det spelar ju heller ingen roll eftersom vi då kommer att ha nått i mål och faktiskt äger vår tid. Det är vad jag kallar frihet.


Hur tänker du?

5 kommentarer:

  1. Tack, det är ju glädjande att man kan hetsa upp någon! :)

    Naturligtvis kan man ha ett bra, trevligt och intressant jobb. Men man kan inte vara den coola familjen som realiserade sin dröm om lata dagar i Thailand samtidigt.

    Vad jag menar främst är ju att jag tror ni underskattat förändringen ni tog sats mot. Något ni knappast är själva i. Men förändringen måste vårdas, jobbas igenom och säkras. Inte via grafer och utdelningstillväxt utan genom helt andra metoder.

    Gör ni inte det så kommer den förändring ni drömmer om bli hemsk och er nuvarande liv fantastiska. Men att säkerställa status quo för evigt ger nog ingen långsiktig belöning.

    Även om en ko inte är tjudrad så är den knappast fri om den endast kan äta i samma bås av gammal vana.

    Jag säger: ta inga råd från de som aldrig kommer iväg. Gör något, jag tyckte förändringen med tjänstledigt och en sakta uppbyggnad lät kanon!

    Gör det inte ont när man ändrar stora saker i livet har man inte tagit i ordentligt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe OT, du har en speciell talang för just det =)

      Men vem har någonsin sagt att vi aldrig kommer att realisera originalplanen fullt ut? Personligen tror jag faktiskt att vi kommer att göra precis det. Det är bara vägen dit som har ändrats.

      Var så säker, vi jobbar ständigt med att förbereda oss för förändringen och absolut, den är väldigt stor och kräver mycket knådande och konsten att övervinna rädslor, vi vet. Troligen är väl den modifierade planen dessutom en del i just det arbetet.

      Den nya planen tycker inte jag är så stor skillnad mot den tidigare (den med tjänstledigt alltså). Vi kommer ta tjänstledigt nu också. Skillnaden ligger nog snarare i att vi just nu inte känner ett behov av att forcera "the big bang" eftersom jobbsituationen upplevs berikande.

      Konsekvensen med att vara ledig ett gäng månader per år är så klart att det tar lite längre tid att bygga pengamaskinen som ger oss möjlighet att gå all in, men det tycker jag att det kan vara värt.

      Det återstår naturligtvis att se om vi vågar löpa hela linan ut när det väl gäller, men med nuvarande upplägg fortsätter vi förändringsarbetet och tar steg mot att släppa taget.

      Radera
    2. Nej, jag förstår att ni mycket väl kan hamna i Thailand. Men jag har skrivit om kognitiv dissonans i sommar och enligt dom teorierna så kommer ni få det tufft.

      Att sträva efter frihet men välja att jobba kvar när möjligheten ges att bli fri gör i princip att ni måste välja en förklaringsmodell för ert agerande som minskar möjligheten att lyckas på sikt.

      Radera
  2. Jag tänker så här.
    1. Av alla personer på internet som man läser och har uppnått ekonomiskt oberoende så fortsätter alla att arbeta på ett eller annat sätt. Men de gör det på sina egna villkor och med det de själv önskar.

    2. Man lever bara en gång och man vet inte när man kommer dö. Det kan komma mycket plötsligt genom en olycka eller oväntad sjukdom. Om man tänker efter så känner man säkerligen till flera människor i sin närhet som dött på ett eller annat sätt.

    Man får därför inte förringa nuet för att leva i framtiden. Jag har nu sparat ihop en tillräckligt stor summa pengar som med hjälp av ränta-på-ränta effekten oundvikligen kommer ge mig ekonomiskt oberoende givet en viss tid.

    Så jag kan i praktiken finna mig klar med mitt sparande. Alla intjänad vinst från arbete kan jag därför nu lägga på nöjen. Jag bör dessutom sätta igång och arbeta med det jag helst önskar som om jag redan var ekonomiskt oberoende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det du skriver känns mycket vettigt och jag håller med. Det här med att leva i nuet och inte bara i framtiden är klokt, en god balans är i alla fall vad vi strävar efter.

      Den här balansen tycker jag för övrigt avspeglas i vår plan. I och med den väljer vi att realisera delar av drömmen inom en rimlig närtid utan att för den skull avvika från huvudmålet, dvs att nå passiva inkomster som täcker 100% av våra kostnader. Under tiden sparar vi också på en nivå som vi är bekväma med och som vi vet att vi klarar av att hålla över tid. Skillnaden nu blir naturligtvis att det kommer ta lite längre tid att nå till slutmålet. Helt ok tycker vi eftersom vi inom 1,5 år når delmålet och kan dra iväg några månader per år.

      Som du skriver är det nog många som når ekonomiskt oberoende och som även fortsatt vill arbeta på något sätt. Somliga på direkten och andra efter att de varit lediga en tid. Självklart väljer man då vad man vill jobba med, för vem och i vilken omfattning. Vi tänker lite så, just nu har vi nämligen arbeten som vi tycker är kul så ska vi välja något arbete tar vi de vi har och tveklöst för de arbetsgivare vi är anställda hos. Det vi däremot vill ändra på snarast möjligt är omfattningen. Hade vi varit ekonomiskt oberoende precis som du så hade vi tagit samma beslut, dvs lediga drygt 4 månader per år och jobba med det vi vill resten.

      Om några år (eller tidigare) kanske det dock känns annorlunda, livet är föränderligt som bekant. Då kanske man vill ta en lång paus från arbetslivet eller för den delen arbeta med något helt annat. Precis så definierar vi också det här med frihet, dvs att vi själva sitter i förarsätet och bestämmer hur vi vill disponera vår tid. Om det skulle inkludera att jobba för att man faktiskt vill det och inte måste så är du fortfarande fri. Så tänker vi.

      Radera